annasskrutt

Varje gång jag diskar funderar jag på att separera från min älskade sambo - endast av den enkla anledningen till att det skulle bli lite mindre disk. Jag HATAR att diska och det tar aldrig slut. Förr i tiden var vi två stycken som i princip bara åt middag hemma, varav minst två av middagarna var hämtmat. Säg att det blev ca 14 måltider/ vecka med disk... NU är vi tre stycken som är hemma hela dagarna och äter samtliga mål (hemmalagade) och ett gäng extra mellanmål (som självklart ska tillagas med kastruller och redskap) beredda ur mitt kök. I runda slängar ca 60 (!) måltider/ vecka med disk... Det är ju helt sjukt! Har aldrig räknat på det förut, men det är inte så jävla konstigt att det känns som att jag inte gör någonting annat än att diska och koka frukt.

De två timmarna idag som jag inte har diskat på lyckades jag fylla med riktigt mycket annat TRÅK. När vädret såg ut att vara ganska "trevligt" tog jag med mig barnvagn och paraply och gick till Sickla för att handla ett par nya skor till den lille för 299 kr, i rätt storlek den här gången... När vi skulle hem igen har Nico förstås vaknat och är sur/ hungrig, regnet ÖSER ner, bussen är missad med en minut (nästa om 29 minuter), mitt sunkparaply klarar inte vinden och måste kasseras. Får gå i det jävligaste väder jag upplevt i år, bitter som få, ackompanjerad av en ylande, gråtande, hungrig bebis.

Egentligen skulle jag ha träffat en gammal vän idag. Eller, vän kanske inte är rätt ord... För några år sedan gjorde jag ett nytt försök att få nya vänner (alla andra härstammar från grundskolan) och det här var en av dem jag fann. Vi kan kalla henne för A - som i as... Vi var väldigt bra vänner, hon bodde hos mig när hon akut behövde någonstans att bo, ställde upp på mig på samma sätt... tills hon fick en ny pojkvän och dog sambolivet med honom. Vi hördes nästan ingenting förrän 4 år senare när det var dags för bröllop. Då förväntades jag slänga ut massa pengar på möhippa, kläder, present och fan vet vad. Tänkte att kontakten kanske var återupptagen. Jag ringer massa - hör inte ett ord. Jag får min bebis - hör inte ett ord. Jag skickar ett mail på facebook - får nåt jävla martyrsvar om att allt är åt skogen, äktenskapet sprucket och bla bla. Jag ringer - inte ett ord. Jag skickar sms - får ett mass-sms till svar om att livet fortfarande är skit, jobbet förlorat, bla bla bla - sedan återigen inte ett ord. Jag skickar ett till mail på facebook - Ja! Vi ska träffas. Och vad händer idag när vi ska träffas - INTE ETT ORD! Ringer, men får inget svar. Är nu ursinnig, raderar alla gamla sms, alla nummer och blockar A(s):et från facebook. Får ett sms om att hon precis såg att jag ringt, morfadern hade dött tidigare i veckan, bla bla. Hon har ännu inte sett att jag blockat henne på facebook :). När hon ser det blockar hon tillbaka.

Nu var det ju jävligt typiskt att hon inte skulle kunna träffas idag för att hennes morfar dött. Dödsfall ger faktiskt dispens. Men hon har haft ett helt år på sig att se till, eller ens hjälpa till, att träffas. Eftersom att jag inte orkar vänta på att få ta mitt "avslut" med henne IRL (skulle ju kunna dröja ytterligare ett år) så får det här duga. Nu är hon så borta ur mitt liv och jag kan inte riktigt säga att jag önskar henne ett bra liv. Men, vafan, karma tycks ju funka på henne med skilsmässa, uppsägning och dödsfall, så jag får väl önska henne ett gott liv ändå, jävligt gott kan hon ha det. Adjö!

Det värsta idag var nästan när jag lagat mat till bebisen och matlådor till mig och S och ska skyffla upp allt i burkar. Då häller jag en hel portion kladdigt ris i en kökslåda. Kuuuul!

Gonatt allesammans. Jag hoppas att jag drömmer om en sandstrand...