annasskrutt

Jag har vissa tecken som gör att jag känner igen att sommaren är här på allvar.

-Det blir så instängt hemma att jag tvingas trotsa sambons, pga pollen, fruktansvärda vädringsförbud.
-SL drar igång sommartrafiken, vilket innebär färre avgångar på tvärbanan. Om någon vecka fortsätter de i serviceandan och halverar antalet vagnar.  

Men sen finns det en sak till som hör ihop med fönsteröppnandet... Som jag inte upptäckte förrän förra året när jag var gravid, stor som ett hus och var lika varm och svettig som om jag levde i en ångbastu (är fortfarande inte riktigt säker på att det faktiskt inte var så...). Sambon tyckte att jag bara låg i sängen som en strandad säl och viftade med ena labben och flåsade om fläkt och godis. I alla fall var fönstret tvunget att vara öppet JÄMT. I huset mittemot finns tre män som verkar bo tillsammans och som satt på balkongen, drack alkohol, skrattade och spelade backgammon - JÄMT. Höll på att tappa förståndet (fortfarande inte riktigt säker på att det faktiskt inte var så...).

-Idioterna mittemot har flyttat ut på balkongen, med vin, backgammon och två tjejer. Och jättekul har de, skrattar jättehögt. Ska skaffa ett luftgevär!

Ingen bra vecka alls det här! Sambon är pollenallergisk och vårt hem ser ut som ett snölandskap med alla snoriga papperstussar. I torsdags blev Nico tokförkyld och har snorat,nyst, hostat och slemmat nonstop sedan dess. Han har sovit jättedåligt och krävt uppmärksamhet KONSTANT. Jag har nog aldrig spenderat så mycket tid med honom som jag gjort de senaste dagarna. Hela tiden har man varit tvungen att vara max en meter ifrån honom. Helst får man inte titta bort!

I fredags blev även jag förkyld, vilket jag har väldigt svårt för. Jag fixar inte riktigt det där med att inte kunna andas obehindrat genom näsan, får panik... Det är inte så skoj att vara mamma åt sjuk bebis när man själv är sjuk och skulle behöva bli ompysslad. Idag blev jag tvungen att låta honom sitta och tjura ett tag, jag behövde verkligen fixa mat till mig själv. Då hade jag suttit och tragglat med hans mat i över en timme för att sedan ge upp och ge honom en flaska ersättning istället. Det är annars ett av hans bästa nya tricks - att vägra äta. Om det inte är katrinplommonpuré förstås, då kan man minsann öppna munnen. Men nu är vi alla på bättringsvägen och ikväll ar han sovit tre timmar i sträck hittills, så det kanske löser sig.

Sen har jag försökt kommunicera och umgås med min mor igen. Det gick precis som vanligt, det GÅR bara inte! Min lillebror som numera bor med henne på Gotland ska konfirmeras här i Stockholm och vår syster han kommit hit från Norge för att bevittna det hela. Syrran och hennes pojkvän har lånat lägenheten här i huset och kom med flyg nu ikväll. Mamma skulle köra hem dem till oss och eftersom jag måste ner och öppna porten för dem ville jag veta när de skulle komma. När jag pratade med mamma tidigare idag sa hon att hon skulle komma halv sju. Brorsan skulle sova hos pappa och vi skulle äta middag hemma hos oss. Halv sju passade bra, då har inte skrutten somnat ännu och jag kan gå ner och öppna. När de inte kommit vid den utsatt tiden ringde jag och frågade var de höll hus. "Nej, det skulle nog dröja lite, snarare halv åtta..." Men då har Nico redan gått och lagt sig. Jag tänker inte lämna honom själv i lägenheten och jag tänker INTE väcka honom och bära med mig honom. Istället blev jag tvungen att kasta ner nyckelbrickan 5 våningar och hoppas på att den inte skulle gå sönder.

Nyckeln höll och de kom upp till vår lägenhet. Anledning till att de blivit så sena var att min bror plötsligt inte skulle sova hos pappa utan med mamma och hon hade varit tvungen att hämta upp honom inne i stan... Hon gör alltid så. Får för sig att ändra på någonting och struntar i att andra påverkas. Hon har alltid varit den man varit tvungen att ta hänsyn till, hon med sonen i rullstol. Nu är det vi som kan/ får/ måste göra som vi vill, vi med den lilla bebisen, och det accepteras inte riktigt från hennes håll. Hon blev nästan irriterad när jag sa att vi nog inte skulle ta med oss Nico till kyrkan i 1,5 timmar. Herregud, 1,5 timmar, JAG kommer bli rastlös! Konfirmationen börjar 11, insläppet 10.15. Hon tyckte vi skulle komma vid 10. Ehhhh, icke! Jag har inget behov av att sitta längst fram, snarare precis tvärtom. Det lät inte heller bra i min mors öron.

En stor anledning till att jag får krypningar i hela kroppen när mamma är hemma hos oss är för att hon far fram som en orkan och lämnar ett totalt kaos efter sig. Hemma hos henne är det alltid stökigt, men hon borde respektera att jag inte har det så. Hon använder glas, köksredskap och porslin som om de var i papp och ska slängas efteråt. Tyvärr ska de ju inte det - de ska diskas. Och det är jag som får göra det eftersom vi inte har någon diskmaskin :(

När vi kom hem från BB ville hon komma och bjuda oss på mat. Vi som var så upptagna med bebis och allt. Visst, tanken är jättefin, men jag visste redan innan hur det skulle bli. Hon kom med en korg och hade färdiga köttbullar med sig. Det enda som skulle göras var att koka potatis och fixa en sås. När hon var färdig såg man inte ytan på diskbänken längre. Den har nog aldrig varit så belamrad av grejer. Och det här ska jag sitta och titta på medan jag äter. Då kan jag inte slappna av och njuta av maten. Det enda jag tänker på är hur jävla mycket disk det är och att det kommer ta närmare en timme att fixa efteråt. När jag lagar mat hemma diskar jag alltid undan allt eftersom, just på grund av att vi inte har någon diskmaskin och begränsat med utrymme. Fy, blir irriterad bara jag tänker på det.

Måste gå och lägga mig snart, om jag ska hinna ladda batterierna inför ytterligare en dag i Ångestens tecken. Godnatt!

Idag var det jag som fick sovmorgon! Blev väckt halv nio av en grinig bebis som inte ville äta sin ersättning. 45 minuter senare var det min tur att äta frukost, men ungen var lika grinig då, trots att han fått äta och powernappa i minst en halvtimme. Fick kasta i mig frukosten och mata honom igen...fortfarande lika grinig...

Men eftersom jag fått sovmorgon var jag inte lika trött som jag brukar, så jag tänkte "Ahh, en förmiddagspromenad i det fantastiska vädret, kan inte bli bättre. Då somnar han och kommer i fas igen." Börjar bli lite trött på att gå omkring precis här där vi bor så jag tänkte gå längs Årstaviken, fast på årstasidan istället för på södersidan. Jag skulle låtit det vara en tanke och struntat i att genomföra det! Usch, vilken hemsk väg det var. Mördarbacke på mördarbacke, uppför, utför, alla backar med en blank yta av snorhal is. En och en halv timme senare är jag äntligen hemma, bebisen är vaken igen och dröm om min förvåning när han fortfarande är lika jävla grinig!