Luftgevär
Jag har vissa tecken som gör att jag känner igen att sommaren är här på allvar.
-Det blir så instängt hemma att jag tvingas trotsa sambons, pga pollen, fruktansvärda vädringsförbud.
-SL drar igång sommartrafiken, vilket innebär färre avgångar på tvärbanan. Om någon vecka fortsätter de i serviceandan och halverar antalet vagnar.
Men sen finns det en sak till som hör ihop med fönsteröppnandet... Som jag inte upptäckte förrän förra året när jag var gravid, stor som ett hus och var lika varm och svettig som om jag levde i en ångbastu (är fortfarande inte riktigt säker på att det faktiskt inte var så...). Sambon tyckte att jag bara låg i sängen som en strandad säl och viftade med ena labben och flåsade om fläkt och godis. I alla fall var fönstret tvunget att vara öppet JÄMT. I huset mittemot finns tre män som verkar bo tillsammans och som satt på balkongen, drack alkohol, skrattade och spelade backgammon - JÄMT. Höll på att tappa förståndet (fortfarande inte riktigt säker på att det faktiskt inte var så...).
-Idioterna mittemot har flyttat ut på balkongen, med vin, backgammon och två tjejer. Och jättekul har de, skrattar jättehögt. Ska skaffa ett luftgevär!
Disk, Pissväder, Facebook- break up och Ris
De två timmarna idag som jag inte har diskat på lyckades jag fylla med riktigt mycket annat TRÅK. När vädret såg ut att vara ganska "trevligt" tog jag med mig barnvagn och paraply och gick till Sickla för att handla ett par nya skor till den lille för 299 kr, i rätt storlek den här gången... När vi skulle hem igen har Nico förstås vaknat och är sur/ hungrig, regnet ÖSER ner, bussen är missad med en minut (nästa om 29 minuter), mitt sunkparaply klarar inte vinden och måste kasseras. Får gå i det jävligaste väder jag upplevt i år, bitter som få, ackompanjerad av en ylande, gråtande, hungrig bebis.
Egentligen skulle jag ha träffat en gammal vän idag. Eller, vän kanske inte är rätt ord... För några år sedan gjorde jag ett nytt försök att få nya vänner (alla andra härstammar från grundskolan) och det här var en av dem jag fann. Vi kan kalla henne för A - som i as... Vi var väldigt bra vänner, hon bodde hos mig när hon akut behövde någonstans att bo, ställde upp på mig på samma sätt... tills hon fick en ny pojkvän och dog sambolivet med honom. Vi hördes nästan ingenting förrän 4 år senare när det var dags för bröllop. Då förväntades jag slänga ut massa pengar på möhippa, kläder, present och fan vet vad. Tänkte att kontakten kanske var återupptagen. Jag ringer massa - hör inte ett ord. Jag får min bebis - hör inte ett ord. Jag skickar ett mail på facebook - får nåt jävla martyrsvar om att allt är åt skogen, äktenskapet sprucket och bla bla. Jag ringer - inte ett ord. Jag skickar sms - får ett mass-sms till svar om att livet fortfarande är skit, jobbet förlorat, bla bla bla - sedan återigen inte ett ord. Jag skickar ett till mail på facebook - Ja! Vi ska träffas. Och vad händer idag när vi ska träffas - INTE ETT ORD! Ringer, men får inget svar. Är nu ursinnig, raderar alla gamla sms, alla nummer och blockar A(s):et från facebook. Får ett sms om att hon precis såg att jag ringt, morfadern hade dött tidigare i veckan, bla bla. Hon har ännu inte sett att jag blockat henne på facebook :). När hon ser det blockar hon tillbaka.
Nu var det ju jävligt typiskt att hon inte skulle kunna träffas idag för att hennes morfar dött. Dödsfall ger faktiskt dispens. Men hon har haft ett helt år på sig att se till, eller ens hjälpa till, att träffas. Eftersom att jag inte orkar vänta på att få ta mitt "avslut" med henne IRL (skulle ju kunna dröja ytterligare ett år) så får det här duga. Nu är hon så borta ur mitt liv och jag kan inte riktigt säga att jag önskar henne ett bra liv. Men, vafan, karma tycks ju funka på henne med skilsmässa, uppsägning och dödsfall, så jag får väl önska henne ett gott liv ändå, jävligt gott kan hon ha det. Adjö!
Det värsta idag var nästan när jag lagat mat till bebisen och matlådor till mig och S och ska skyffla upp allt i burkar. Då häller jag en hel portion kladdigt ris i en kökslåda. Kuuuul!
Gonatt allesammans. Jag hoppas att jag drömmer om en sandstrand...
Ska det vara så svårt?!
Ingen bra vecka alls det här! Sambon är pollenallergisk och vårt hem ser ut som ett snölandskap med alla snoriga papperstussar. I torsdags blev Nico tokförkyld och har snorat,nyst, hostat och slemmat nonstop sedan dess. Han har sovit jättedåligt och krävt uppmärksamhet KONSTANT. Jag har nog aldrig spenderat så mycket tid med honom som jag gjort de senaste dagarna. Hela tiden har man varit tvungen att vara max en meter ifrån honom. Helst får man inte titta bort!
I fredags blev även jag förkyld, vilket jag har väldigt svårt för. Jag fixar inte riktigt det där med att inte kunna andas obehindrat genom näsan, får panik... Det är inte så skoj att vara mamma åt sjuk bebis när man själv är sjuk och skulle behöva bli ompysslad. Idag blev jag tvungen att låta honom sitta och tjura ett tag, jag behövde verkligen fixa mat till mig själv. Då hade jag suttit och tragglat med hans mat i över en timme för att sedan ge upp och ge honom en flaska ersättning istället. Det är annars ett av hans bästa nya tricks - att vägra äta. Om det inte är katrinplommonpuré förstås, då kan man minsann öppna munnen. Men nu är vi alla på bättringsvägen och ikväll ar han sovit tre timmar i sträck hittills, så det kanske löser sig.
Sen har jag försökt kommunicera och umgås med min mor igen. Det gick precis som vanligt, det GÅR bara inte! Min lillebror som numera bor med henne på Gotland ska konfirmeras här i Stockholm och vår syster han kommit hit från Norge för att bevittna det hela. Syrran och hennes pojkvän har lånat lägenheten här i huset och kom med flyg nu ikväll. Mamma skulle köra hem dem till oss och eftersom jag måste ner och öppna porten för dem ville jag veta när de skulle komma. När jag pratade med mamma tidigare idag sa hon att hon skulle komma halv sju. Brorsan skulle sova hos pappa och vi skulle äta middag hemma hos oss. Halv sju passade bra, då har inte skrutten somnat ännu och jag kan gå ner och öppna. När de inte kommit vid den utsatt tiden ringde jag och frågade var de höll hus. "Nej, det skulle nog dröja lite, snarare halv åtta..." Men då har Nico redan gått och lagt sig. Jag tänker inte lämna honom själv i lägenheten och jag tänker INTE väcka honom och bära med mig honom. Istället blev jag tvungen att kasta ner nyckelbrickan 5 våningar och hoppas på att den inte skulle gå sönder.
Nyckeln höll och de kom upp till vår lägenhet. Anledning till att de blivit så sena var att min bror plötsligt inte skulle sova hos pappa utan med mamma och hon hade varit tvungen att hämta upp honom inne i stan... Hon gör alltid så. Får för sig att ändra på någonting och struntar i att andra påverkas. Hon har alltid varit den man varit tvungen att ta hänsyn till, hon med sonen i rullstol. Nu är det vi som kan/ får/ måste göra som vi vill, vi med den lilla bebisen, och det accepteras inte riktigt från hennes håll. Hon blev nästan irriterad när jag sa att vi nog inte skulle ta med oss Nico till kyrkan i 1,5 timmar. Herregud, 1,5 timmar, JAG kommer bli rastlös! Konfirmationen börjar 11, insläppet 10.15. Hon tyckte vi skulle komma vid 10. Ehhhh, icke! Jag har inget behov av att sitta längst fram, snarare precis tvärtom. Det lät inte heller bra i min mors öron.
En stor anledning till att jag får krypningar i hela kroppen när mamma är hemma hos oss är för att hon far fram som en orkan och lämnar ett totalt kaos efter sig. Hemma hos henne är det alltid stökigt, men hon borde respektera att jag inte har det så. Hon använder glas, köksredskap och porslin som om de var i papp och ska slängas efteråt. Tyvärr ska de ju inte det - de ska diskas. Och det är jag som får göra det eftersom vi inte har någon diskmaskin :(
När vi kom hem från BB ville hon komma och bjuda oss på mat. Vi som var så upptagna med bebis och allt. Visst, tanken är jättefin, men jag visste redan innan hur det skulle bli. Hon kom med en korg och hade färdiga köttbullar med sig. Det enda som skulle göras var att koka potatis och fixa en sås. När hon var färdig såg man inte ytan på diskbänken längre. Den har nog aldrig varit så belamrad av grejer. Och det här ska jag sitta och titta på medan jag äter. Då kan jag inte slappna av och njuta av maten. Det enda jag tänker på är hur jävla mycket disk det är och att det kommer ta närmare en timme att fixa efteråt. När jag lagar mat hemma diskar jag alltid undan allt eftersom, just på grund av att vi inte har någon diskmaskin och begränsat med utrymme. Fy, blir irriterad bara jag tänker på det.
Måste gå och lägga mig snart, om jag ska hinna ladda batterierna inför ytterligare en dag i Ångestens tecken. Godnatt!
Putsa, diska, tvätta, damma...
Varje dag är det detsamma! Hur är det möjligt att en så liten människa kan ställa till med så mycket stök. Och nu utgår jag ifrån att det är helt oavsiktligt. Hur ska det gå när han släpar runt leksaker, ritar, kladdar och håller på med flit?! Minst en uppsättning kläder till bebisen plus minst ett överdelsbyte på mig pga kräks och dregel varje dag bli en del tvätt. Idag ska jag även tvätta babygymliggdelen, nerkräkt överkast och stort duntäcke, amningskuddn, fårfäll... Kommer få stå i den äckliga tvättstugan alla de 2,5 timmar man har tillgång till den. Det värsta är att det blir så sjukt statiskt där inne så jag får ALLTID världens stöt när jag måste ta i dörrhandtaget för att komma därifrån. Har inte varit där sedan Nico föddes - vågar definitivt inte ta med honom dit, hans lilla hjärta kommer ju få arytmier!
Tvätt + dammsugning + handling = hela dagen försvinner upp i rök. Men gud så skönt det är när det är klart...i 10 minuter, sedan har någon (inte jag) lyckats stöka till det igen.
Nu är det mina tänder som jävlas
Jag däremot har grav ångest! Jag har ett sånt där tandläkarabonnemang och fick en tvångstid sms:ad till mig för någon vecka sedan. Tyvärr var jag upptagen och fick avboka.. Men jag har tänkt boka en ny tid och har borstat noga, noga. Igår skulle jag ta upp kampen mot tandstenen och tog fram tandtråden. Men vad fick jag se?! Att mina nedre framtänder tryckts ihop så att den ena är framför den andra. Jag tittade efter och kunde se och känna fler tänder som rört på sig...
Det måste vara de satans visdomständerna som sakta håller på att förstöra hela min mun. Jag är väldigt känslig för sånt här. Tror att jag har berättat lite om min tandhistoria tidigare, men jag trodde att den fått ett slut. Tyvärr är den plågsamt akutell! Har förträngt mycket av min tidigare tandreglering, men jag minns att den var fruktansvärd. Men jag tänker INTE sitta här med tänder som är ihoptryckta när jag haft tandställning i flera år tidigare, då var ju hela det helvetet totalt meningslöst. Jag måste alltså göra någonting åt det här, snarast! Och det lär inte bli en billig historia, passar jättebra när man är mammaledig student *snyft*. Och om man ska ha den "osynliga" metoden kostar det dubbelt så mycket... Men sambon tyckte att det kanske var värt det ändå. Han träffade mig när jag hade tandställningen så han vet hur hemskt jag tycker att det är. Fast han tyckte också att jag borde gå till tandläkaren och kolla först innan jag blev helt hysterisk och han har nog rätt...
Näe, nu borrar grannen igen. Har gjort det fem gånger senaste timmen och varje gång har Nicolás vaknat med ett förtvivlat skrik. Jag stirrade ilsket på klockan (precis som jag gör varje gång någon ringer efter klockan sex) och tänkte "HUR kan man borra så här sent?!" tills jag såg att den bara var åtta. Och åtta får man faktiskt borra...
Ska dränka mina sorger i årets första PÅSKMUST!
Bilpooooool
Du vet hur det är när man har fest...
På tisdag har vi föreningsmöte, vilket ska bli intressant...
Backe upp och backe ner
Idag var det jag som fick sovmorgon! Blev väckt halv nio av en grinig bebis som inte ville äta sin ersättning. 45 minuter senare var det min tur att äta frukost, men ungen var lika grinig då, trots att han fått äta och powernappa i minst en halvtimme. Fick kasta i mig frukosten och mata honom igen...fortfarande lika grinig...
Men eftersom jag fått sovmorgon var jag inte lika trött som jag brukar, så jag tänkte "Ahh, en förmiddagspromenad i det fantastiska vädret, kan inte bli bättre. Då somnar han och kommer i fas igen." Börjar bli lite trött på att gå omkring precis här där vi bor så jag tänkte gå längs Årstaviken, fast på årstasidan istället för på södersidan. Jag skulle låtit det vara en tanke och struntat i att genomföra det! Usch, vilken hemsk väg det var. Mördarbacke på mördarbacke, uppför, utför, alla backar med en blank yta av snorhal is. En och en halv timme senare är jag äntligen hemma, bebisen är vaken igen och dröm om min förvåning när han fortfarande är lika jävla grinig!
Tvångsallergiker
Dammsugaren suger
Resultatet av att vi har vagnen inomhus är att vi även får dras med all sand och grus som följer med in. Och detta sprids senare i hela hemmet då vi lider av stor brist på trösklar. Pedant som jag är ville jag dammsuga bort skiten idag och började i sovrummet eftersom det var strax innan Nicos läggningsdags. Hade precis kört färdigt då jag plötsligt hör hur det knastrar massa. Påsjäveln har gått sönder och allt tidigare uppsuget grus, damm och hårstrån (man tappar ju halva huvudet när man ammar) flyger runt i dammsugarsystemet och ut i mitt nystädade rum. Fick byta två filter, leta rätt på en ny påse och göra om allt. Jag hann inte ens fixa iordning i hallen, vilket var det mest kritiska området eftersom plutten skulle sova sen.