annasskrutt

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns att söndagen imorgon inte är den sista lediga dagen innan nästa veckas arbete börjar igen. Jag gick upp halv sju imorse, lekte/matade/bar/dansade/sjöng/diskade med Nico och var inte särskilt trött. Tror att bara tanken på ledighet får mig att orka mer. Och som jag VILL orka! jag har ju blivit bestulen på en hel månads hemmatid med Nico, det måste kompenseras. Och det kräver ork... Jösses, vad det går undan nu när han kryper obehindrat!

Min praktik är klar nu och jag lyckades klämma in två dagars BVC- praktik. Fick både genomgång av säkerhet och tandinformation! När det gällde säkerheten berättade handledaren att det är vanligt att barnen kryper/ålar sig ur vuxensängen åt fotändan... Hmm, tänkte jag. Just den morgonen hade jag fått tag i Nico precis innan han tänkte dyka från kanten. Så jag hade stoppat in en kudde under madrassen - det hjälpte ju förr. Tydligen inte längre, för när jag ringde sambon på fikarasten berättade han att han hade vaknat av att busungen satt och babblade för sig själv - på golvet - vid fotändan. Trots att han legat i sängen en kvart tidigare. När jag kom hem såg jag att det var massa utspridd jord där han rymt på morgonen. Han hade ju självklart suttit och lekt med en blomma som vi tvingas ha på golvet (inte ett enda jävla fönsterbräde har vi hemma). Inte konstigt att han hade varit glad och struntat i att tala om att han var vaken med ett illtjut.

Han sover faktiskt fortfarande, somnade för fyra timmar sedan... och nu vaknade han - otippat! Ska ge sötaste lite ersättning, enda gången han tillåter mys.

Nattinatt!